Nu får denna blogg ett nytt hem.

Jag vill bara meddela er som fortfarande läser eller kollar in den här mer eller mindre utdöende bloggen att jag ändrar adress till http://lenatjern.wordpress.com/
För att jag vill börja om igen med att skriva, men på ett annat sätt och det krävdes en ny blogg adress. Så nu vet ni vart ni finner mig.

Det här med Knausgård

Så var han utläst, i alla fall den första delen av MIN KAMP, och vad tyckte jag. Jag anser att denna man är ett geni, det var något med att läsa varje ord, att anfallas av känslor, av att beträda någons innersta värld, där det smutsiga även blandas med det fina, men mest det smutsiga, det som vi andra gömmer där inne i oss, det som bara är ord som talas med vår innersta röst. Ett samtal som oftast bara förs med oss själva. Jag kan inte låta bli att jämföra han med Proust, både försöker ta sig in i livets vardaglighet på mikronivå, att försöka urskilja liv, att fånga liv. Jag kan inget annat säga än att Del 2 snart ska börja läsas. Jag började försiktigt med Siri Hustvedsts bok SOMMAREN UTAN MÄN och hoppas att denna ska vara så bra som VAD JAG ÄLSKADE, men anar att den boken nog är svår att komma i närheten av.

Så ser min läsvardag ut, den andra vardagen handlar om skola, lag mat, vara med barn, natta barn, plocka undan och plocka undan, oroa mig lite för inskolningen som börjar nästa vecka, börja förbereda mig för antagningskonferensen och hinna pusta ut då och då.

Det här med att förändras

Ibland kommer jag på mig med att inse att saker och ting har förändrats, att livet skapar nya bäckar, nya spår. Det är en sådan tid nu, där tiden går obönhörligt framåt och jag försöker hinna med. Just nu lever jag i något slags limboland, är hemma med barn, försöker plugga samtidigt och om några veckor så ska på något sätt hela min framtid avgöras. Förresten hemma med barn är jag inte så länge till, föräldraledigheten som på något sätt pågått i 3 års tid är på väg mot ett slut. Simon min lilla bebis, minstingen ska börja på dagis, då är båda mina barn en del av dagislivet med hämtning och lämning och jag är plötsligt bara Lena på dagarna igen. Då ska ta itu med mina studier på allvar, och i mitten av mars åker jag till Skellefteå på antagningskonferens, ett helt dygn, med intervjuer och annat och sedan en väntan på ett brev eller telefonsamtal om jag får fortsätta mina präststudier som prästkandidat för Luleå stift, blir det inte ett Ja, ja då vet jag faktiskt inte vart mitt liv ska vandra åt för håll.

Och det där med att läsa, ja det gör jag faktiskt, just nu så går kvällarna åt till Knausgårds MIN KAMP, säkert sist i detta land med att läsa denna. Tycker jag om den, mycket, påminner mig om Prousts På spaning efter den tid som flytt.

Den följande veckan har bestått av

av ett underbart besked, en fantastiskt film, lite Harry Potter, en författarkväll med Maj Gull Axelsson och så har jag hunnit läsa halva Haruki Murakamis 1Q84.

Det underbara beskedet, eller rent av det fantastiska är att min make har fått jobb här i Umeå, i stället för att pendla 20 mil med tåg varje dag, så finns han runt hörnet. Kan inte säga vad det betyder för den här lilla familjen, mer än allt just nu. Kan också säga att första året som Bottniabanan har gått så har det emellanåt varit rena katastrofen. Så vi har firat.

Sedan måste jag bara rekommendera filmen JANE EYRE, tala om en film så spände samma strängar i mig som boken gjorde, hur Janes suggestiva mörker gör henne till en hjältinna av en speciell sort, en som ser på livet, med livets ögon. Jag var helt trollbunden av denna film, ville inte att den skulle ta slut och så var det med boken också.

I veckan kom också den första smset från biblioteket om att en av mina reserverade böcker fanns att hämta Murakamis 1Q84, vad jag tycker om den är fortfarande svårt att säga, den är inte riktigt lika direkt som hans tidigare böcker, där man mer eller mindre slungats in i hans speciella värld och där jag velat stanna länge, jag älskar verkligen den här mannens fantasivärldar, hans sätt att skriva, att se på människor och livets kanske innersta mening, han gör mig till en bokslukare. Så vi får se vad jag har att säga när jag läst ut den, för släppa den kan jag inte, den känns bara lite tunn i kanterna än så länge, men det kan ju bero på att det är en triologi. Boken får följa med mig på lunchen, återigen fast i bokvärldens "ta alla chanser att läsa", det känns som jag håller på att landa igen. Utan böcker är jag inte riktigt mig själv känner jag. Nu får vi se vad den här veckan har att erbjuda.

Idag ska jag göra något som jag knappt minns när jag gjorde senast.

Jag ska gå på bio och se den senaste filmatiseringen av JANE EYRE, jag ser fram några timmars kostymdrama av bästa sort, men mest ser jag fram emot och sjunka ned i bions mörker och glömma yttervärlden. Jag som verkligen har älskat att gå på bio har inte satt min fot i en sådan sedan barnen kom, men idag börjar jag om. Sedan har jag svårt att tro att man kan föra över denna fantastiska bok till filmduken, jag minns med en sådan skärpa hur det var att läsa denna bok första gången, det var en läsupplevelse utöver det vanliga. Så att jag inte har vågat läsa om den igen, men vem vet nu kanske jag vill göra det igen. Så denna soliga lördag så ska jag återigen bli en bio människa, det är stort.

Den här dagen

Började med en tappad röst, läste Mulle Meck för storebror när han satt på pottan, hittade en fem timmar spotifylista med bara Ryan Adams låtar, städade igenom hemmet, hann börja på Paul Austers OSYNLIG. Och nu ska jag i väg och plöja kurslitteratur, en fantastisk rolig sådan.

Kanske rubriken blir för tråkig om jag bara säger HEJ igen

Ja så var det dags för ännu ett försök att rycka upp den här smått döda blogg från sina sista ryckningar. Jag vill verkligen att den ska få tillbaka sitt liv. Tidpunkten att komma tillbaka till boklivet sammanfaller ju med att jag faktiskt på nästan ett år har börjat läsa böcker, börjat längta böcker igen. Reservationslistan på biblioteket har fått liv igen, bokhögen vid sängen har blivit en hög igen. Därför så är det nog en bra tid att börja blogga igen. Det har varit ett år, med två riktigt små barn, en make som pendlat 20 mil med tåg varje dag, det har varit trötta kvällar och rätt ofta sjuka barn. Har helt enkelt haft en underbart, smått jobbig tid och böcker har jag jag mest saknat med ett dåligt samvete i botten. Men nu så har hösten visat sitt regn, sina blöta vackra löv, sin klara luft och en mamma som släppts ut på grön bete bland teologiska kurser och böcker, jag är faktiskt i ett fantastiskt läge i mitt liv just nu. Jag har vid hela 35 års ålder kommit fram till vad jag ska bli som stor, jag har hittat hem och präst kallet bultar i mitt hjärta. Så därför har jag nu på något sätt haft orken att släppa in böckerna igen, maken är hemma med dom små och jag kan fritt gå runt bland böckerna i magasinet på universitetsbiblioteket och bara njuta. Den bok som väntar på mig på kvällen, eller vid lunchen är just nu Amos Ozs LANTLIGA SCENER, en smått fantastiskt novellsamling som får min hud att nästan rysa av läs lycka, jag är verkligen djupt betagen av den Ozs sätt att skriva, hans självklara språk och hans hantering av det smått existensiella i tillvaron, han ser det lilla i det stora. Han är verkligen värd att lägga lästid på. Så nu öppnar jag officiellt upp den här bokbloggen igen. Välkomna.

Kanske vi ska ta tag i den här bloggen igen

Smyger till mig lite skrivtid, har både hunnit börja sakna blogg och läsandet sedan jag skrev här sist, kanske är det så att den värsta bebisbubblan har börjat spricka. Lillebror är inte så liten längre, i alla fall så känns det så för mig och storebror har vant sig vid att vara just storebror. När det kommer till läsandet så har jag väl inte gjort så många framsteg, men jag har i alla fall läst årets första bok och för mig med minimal lästid så var det stort. Och det visade sig också vara en riktigt bra bok FRÄMMANDE JORD av Jhumpa Lahiri. Åtta noveller som belyser hur det är att leva som en indisk invandrarfamilj i USA och dessa noveller växte fram så starkt och med ett gnistrande språk som grund och ett gehör för det lilla, så lämnade denna novellsamling mig med en önskan om att läsa mer av allt som kan få mig känna så här för läsningen. Så mitt motto detta år blir att verkligen välja ut böcker med omsorg, att det jag hinner läsa ska vara stor litteratur.

Nästan två månader senare

Som jag nästan anade så skulle den här bloggen få lida av att en ny liten människa trädde in i min tillvaro, för jag har inte läst en enda bok, inte en enda rad. Jag tror aldrig jag varit så uppslukad av livet som jag är nu, om jag ska vara helt ärlig så är jag bara mamma just nu, i alla fall är det så det känns. Maken var ledig i sex veckor vilket var så skönt, för att hinna vänja sig vid allt det nya. Nu har jag varit själv med mina småttingar i några dagar och jag måste erkänna att jag övar tålamod hela dagarna, för här är det två viljor som drar åt olika håll hela tiden och jag undrar för mig själv om jag klarar detta så kan jag nog klara allt. Kanske är det därför jag tagit ett beslut under dom här veckorna som förvånat mig, men som känns helt rätt, jag blir inte bibliotikarie utan tar upp mina präststudier igen till hösten. Men som det är nu så är jag som sagt mamma, till dom mest underbara tröttande varelser, men som jag är så tacksam för. Så vad det blir av den här bloggen får jag se, kanske blir det mer om livet än om böcker just nu, jag hinner inte ens sakna dom.

Nu är jag äntligen mamma till två

underbara söner, i torsdags eftermiddag föddes den mest perfekta och underbara lilla Simon. Nu ska jag bara försöka njuta av dom två små jag har här hemma, men vem vet jag kanske hinner läsa lite emellan. Men just nu befinner jag mig i just mamma - bebis bubblan och där är jag trött men lycklig.

Det går snabbt

att bli fast i ännu en Jo Nesbo deckare, PANSARHJÄRTA är då inget undantag. Jag kan konstatera att jag och Harry Hole fungerar väldigt bra ihop.

Den här bloggen befinner sig i en form av koma

Ja det blir inte så mycket skrivande på den här bloggen just nu, och inte beror det på att jag inte läser, utan mer på att hela jag är i något form av väntande läge. På tisdag är det precis tre veckor kvar innan bebisen i magen är beräknad och hela jag är inne i en bubbla, jag känner efter, tänker och längtar. Så när jag väl befinner mig framför datorn så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, jag läser böcker jag gärna skulle skriva om, men jag har som ingen riktig skrivork just nu. Så jag vet faktiskt inte hur mycket det kommer bli skrivet på ett tag, jag kommer absolut inte lägga ned denna blogg, jag bara låter den gå på lite sparlåga ett tag, men fortsätter att läsa era bloggar, det tröttnar jag inte på.

En av årets bästa böcker

Det här är en bok som jag kommer att vara tacksam för att den kom i min väg, den här boken gör mig lycklig när jag läser, jag känner att jag på något sätt växer när jag tar del av Murakamis tankar om löpning, skrivande, livet, ensamheten och tidens gång. Haruki Murakami är en av mina favorit författare så jag visste att boken säkert skulle vara bra, men den här boken är en riktig pärla, så här personlig har han nog aldrig varit tidigare. Skulle bara önska att man gav ut lite mer av hans böcker på svenska, dom kommer alldeles för sällan.

En sådan bok som VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING, passar min sinnesstämning just nu, bebisen i magen är fixerad, jag har gått 35 veckor och nu börjar väntan på när den lilla ska välja att titta ut, mindes från förra gången att dom här veckorna var speciella, man känner efter hela tiden, jag vill helst att den håller sig i magen så länge som det går, men som sagt man vet inte, det är som att leva i det okända, där förlossningstankar följer en på dagarna och en stegrande bebislängtan. Vem är det som finns där i min mage. Så böcker är inte riktigt vad jag går och tänker på just nu.

Det här med högar

En hög håller på att växa hos mig, den växer några centimeter för varje vecka och inte tycks denna stanna i växt heller. Jag pratar om min bokhög vid sängen, det började med två, tre böcker nu är den ett antal böcker högre. Jag får inte nog av att hämta hem och reservera mig för nya böcker från biblioteket, det går däremot inte lika fort att läsa dom. Men det här beteendet har jag haft så länge jag kan minnas, jag får inte nog av böcker som ligger där vid sängen och lockar mig till läsning. Det är tur att dom skickar påminnelser i tid från biblioteket när lånetiden börjar närma sig sitt slut, så att jag antingen kan snabbt läsa ut boken, låna om den, eller tvingas lämna tillbaka den. Jag gissar att jag aldrig kommer att få nog av att bygga högar.

En hyllning

Idag när jag satt på biblioteket och pustade ut efter att gått något varv på stan, (känner mig som en åttioåring i kroppen, det känns som hela jag är en blytung kropp som jag drar runt på, graviditeten närmar sig det stadiet när jag vill att den lilla ska komma ut) då insåg jag att jag älskar biblioteket. Jag satt med två nya böcker som jag hämtat ut i famnen, två böcker jag inte skulle ha köpt själv, som kanske inte ens finns att köpa längre, jag kände mig två böcker rikare. Samma känsla känner jag när jag lämnar tillbaka dom böcker jag läst, att jag trivs med att känslan att nu ska någon annan få hålla i dom böcker jag läst, någon annans ögon skall få insupa texten och få en upplevelse olik min. Köpstoppet har på något sätt gjort mig friare och det är en känsla som gör det lätt att hålla mitt löfte om att inga nya böcker ska köpas på ett år, kanske fortsätter jag längre, vi får se. Till och med det faktum att jag har mycket mindre böcker i mitt hem än innan jag gjorde både rensning av böcker och bokhyllor, dom böcker som står i min enda bokhylla är dom jag älskar allra mest, dom som jag vill se varje dag, dom böcker jag vill minnas att jag läst, dom böcker som är mina vänner på ett sätt. Det här inlägget är en ren hyllning till biblioteket, som gör mitt köpstopp så mycket enklare, nästan till en form av njutning.

Jag vaknade upp till

Jag sov när dom meddelade att Mario Vargas Llosa har fått årets nobelpris, så stort intresse har jag för omvärlden just nu, lever mest i en egen liten bubbla. Jag kan däremot säga att jag har läst honom, inte på samma sätt som när Doris Lessing fick det, henne hade jag läst det mesta av, men en eller två böcker har jag faktiskt läst och tyckt om. Men jag känner ändå inte att jag är så intresserad av att upptäcka så mycket mer av denna man, inte just nu i alla fall. Är fortfarande besviken på att Oates inte fick det i år igen och tills dess hon får det, eller någon annan av min tre kandidater så kommer det vara en besvikelse varje år.

Bara ett konstaterande - om jag fick bestämma

Då skulle någon av dessa tre vinna i morgon, men det är ju bara vad jag tycker och önskar så där i hemlighet.

* Joyce Carol Oates

* Haruki Murakami

* Amos Oz

Jag skulle även ha skrivit John Updike men han gick ju bort för något år sedan, så han hann aldrig få det. Men jag kommer som vanligt stå som ett fån i morgon och inte ha en endast aning vem vinnaren är, men det positiva med den utgången är att jag får upptäcka ett helt nytt författarskap. Den enda nobelpristagare som jag verkligen hade läst innan hon fick det var Doris Lessing, hon är en av dom författare som står mitt läsarhjärta nära. Ja vi får väl se i morgon, men skulle någon av mina kandidater vinna då kommer nog mitt gravidjag gråta några tårar, för dom är aldrig långt borta nuförtiden.

Kom hem med dessa - en form av lycka

Igår var första dagen sonen och jag var hemma själva i den nya lägenheten och i den nya staden. Först lekte vi i lekparken, jagade en katt och sedan begav vi oss till stadsbiblioteket, hade riktigt roliga böcker att hämta denna gång. Varje gång Joyce Carol Oates kommer ut med något nytt så känner jag mig som ett barn i en godisaffär, jag bryr mig inte ett dugg om recensioner eller något sådant, jag älskar helt enkelt det mesta hon skriver i sitt eget namn, hon är den författare som berört mig allra mest. Så nu var det dags att hämta ut LILLA HIMLAFÅGEL, och Richard Yates EASTER PARADE, en bok jag hoppas en del på. Hans REVOLUTIONARY ROAD, är en bok som följt mig, det var något med den som inte riktigt har släppt. Så sonen fick springa runt, klättra upp på stolar och hämta böcker han inte hade tid att titta i, det är så min lilla son ser på biblioteket än så länge, hemma kan han sitta ned i ens knä och läsa någon minut, men inte på biblioteket och han gråter när vi går därifrån. Så i kväll ska jag förhoppningsvis krypa ned i sängen och börja läsa Lilla Himlafågel och känna den där formen av lycka när en bok jag längtat efter väntar.

Nu är det färdigt flyttat

I dag var första dagen i lägenheten och bokhyllan och böckerna är på plats, men med en insikt. Även fast man slänger 12 kartonger böcker på återvinningen så får inte dom böckerna man har kvar plats i bokhyllan, så det blir och skaffa en till. Jag är lite besviken, men det är kanske bra och få en till när köpstoppet en dag får sitt slut.

51 böcker, 51 historier

Jag har sedan detta år startade läst femtioen böcker, vilket ändå visar att jag hunnit läsa en del böcker. Kanske inte så många som jag gjorde innan sonen steg in i mitt liv, men vad gör det, jag är bara glad att böckernas världar inte försvunnit ut ur mitt liv. Men det som slår mig är hur många av dessa böcker kommer jag ihåg att jag läst, hur många har satt sin prägel inom mig, inte så många inser jag, kommer inte riktigt ihåg vilka jag läst. Ser på min läslista och det är sannings enligt bara några få som jag verkligen minns att jag läst, att dom följt med mig vidare, genom dagarna. Vissa böcker tycks vara sådana som lägger sig som en liten hinna över en och som kanske får en att känna, tänka lite annorlunda, som man är tacksam för att man fått chansen att ta del av. Sedan finns det någon form av brukslitteratur som man läser, tycker är någorlunda bra och som man sedan glömmer, eller rättare sagt inte tänker på. Så det jag inser är att litteratur kan vara så mycket, men för mig är det ändå en form av överlevnad, mitt sätt att andas, att vara, utan böcker skulle jag vara en annan person, en person jag inte kan föreställa mig. Så jag tackar all litteratur, den är min andning.