Har tänkt mycket på hur mycket tid jag lägger ned på läsandet, hur snabbt jag slänger mig på böckerna så fort jag får chansen och hur mycket jag har läst sedan jag lärde mig. Böcker har alltid följt mig, kan inte minnas när jag inte läst. Några få gånger har jag haft uppehåll, men tvingats tillbaka till mitt tvångsmässiga läsande, för att behovet blivit för stort. Och all tid man lägger ned på just denna sysselsättning, är tid då man är ensam, läsa kräver just ensamhet, ingen gruppsysselsättning. Därför undrar jag ibland vad som är vad, är det min stora kärlek till böcker som gör att jag faktiskt är mycket för mig själv, jag har lärt mig uppskatta just att få vara själv, sjunka in i andra världar, så mycket att jag väljer den framför mycket annat, ibland vänner. Detta är kanske sjukt, men det är så jag är. Att läsa är att vara ensam, på ett sätt.
Absolut! Men att vara ensam är naturligtvis inte detsamma som att känna sig ensam. Att kunna roa sig själv, att trivas i sitt eget sällskap (eller möjligtvis bokens) är f.ö. en konst som inte alla människor besitter. Det är ungefär som att kunna gå på kafé eller bio ensam, eller kanske tom som att resa ensam - alla kan (eller vill) det inte. Jag vill oftast, men inte alltid.
SvaraRaderaDu har precis rätt, att vara ensam är ju inte samma sak som att känna sig ensam. Jag har upptäckt ju äldre jag har blivit att det en konst att just vara själv och njuta av det, dom flesta jag känner tycker det är jobbigt att vara själv och vill inte heller. Precis som du så vill jag oftast vara själv, men inte jämt. Nu är jag väldigt lite själv på ett sätt, eftersom jag är hemma med en liten en, så jag åker i väg till biblan någon gång i veckan och sitter där och läser.
SvaraRadera