Nu är jag äntligen mamma till två

underbara söner, i torsdags eftermiddag föddes den mest perfekta och underbara lilla Simon. Nu ska jag bara försöka njuta av dom två små jag har här hemma, men vem vet jag kanske hinner läsa lite emellan. Men just nu befinner jag mig i just mamma - bebis bubblan och där är jag trött men lycklig.

Det går snabbt

att bli fast i ännu en Jo Nesbo deckare, PANSARHJÄRTA är då inget undantag. Jag kan konstatera att jag och Harry Hole fungerar väldigt bra ihop.

Den här bloggen befinner sig i en form av koma

Ja det blir inte så mycket skrivande på den här bloggen just nu, och inte beror det på att jag inte läser, utan mer på att hela jag är i något form av väntande läge. På tisdag är det precis tre veckor kvar innan bebisen i magen är beräknad och hela jag är inne i en bubbla, jag känner efter, tänker och längtar. Så när jag väl befinner mig framför datorn så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, jag läser böcker jag gärna skulle skriva om, men jag har som ingen riktig skrivork just nu. Så jag vet faktiskt inte hur mycket det kommer bli skrivet på ett tag, jag kommer absolut inte lägga ned denna blogg, jag bara låter den gå på lite sparlåga ett tag, men fortsätter att läsa era bloggar, det tröttnar jag inte på.

En av årets bästa böcker

Det här är en bok som jag kommer att vara tacksam för att den kom i min väg, den här boken gör mig lycklig när jag läser, jag känner att jag på något sätt växer när jag tar del av Murakamis tankar om löpning, skrivande, livet, ensamheten och tidens gång. Haruki Murakami är en av mina favorit författare så jag visste att boken säkert skulle vara bra, men den här boken är en riktig pärla, så här personlig har han nog aldrig varit tidigare. Skulle bara önska att man gav ut lite mer av hans böcker på svenska, dom kommer alldeles för sällan.

En sådan bok som VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING, passar min sinnesstämning just nu, bebisen i magen är fixerad, jag har gått 35 veckor och nu börjar väntan på när den lilla ska välja att titta ut, mindes från förra gången att dom här veckorna var speciella, man känner efter hela tiden, jag vill helst att den håller sig i magen så länge som det går, men som sagt man vet inte, det är som att leva i det okända, där förlossningstankar följer en på dagarna och en stegrande bebislängtan. Vem är det som finns där i min mage. Så böcker är inte riktigt vad jag går och tänker på just nu.

Det här med högar

En hög håller på att växa hos mig, den växer några centimeter för varje vecka och inte tycks denna stanna i växt heller. Jag pratar om min bokhög vid sängen, det började med två, tre böcker nu är den ett antal böcker högre. Jag får inte nog av att hämta hem och reservera mig för nya böcker från biblioteket, det går däremot inte lika fort att läsa dom. Men det här beteendet har jag haft så länge jag kan minnas, jag får inte nog av böcker som ligger där vid sängen och lockar mig till läsning. Det är tur att dom skickar påminnelser i tid från biblioteket när lånetiden börjar närma sig sitt slut, så att jag antingen kan snabbt läsa ut boken, låna om den, eller tvingas lämna tillbaka den. Jag gissar att jag aldrig kommer att få nog av att bygga högar.

En hyllning

Idag när jag satt på biblioteket och pustade ut efter att gått något varv på stan, (känner mig som en åttioåring i kroppen, det känns som hela jag är en blytung kropp som jag drar runt på, graviditeten närmar sig det stadiet när jag vill att den lilla ska komma ut) då insåg jag att jag älskar biblioteket. Jag satt med två nya böcker som jag hämtat ut i famnen, två böcker jag inte skulle ha köpt själv, som kanske inte ens finns att köpa längre, jag kände mig två böcker rikare. Samma känsla känner jag när jag lämnar tillbaka dom böcker jag läst, att jag trivs med att känslan att nu ska någon annan få hålla i dom böcker jag läst, någon annans ögon skall få insupa texten och få en upplevelse olik min. Köpstoppet har på något sätt gjort mig friare och det är en känsla som gör det lätt att hålla mitt löfte om att inga nya böcker ska köpas på ett år, kanske fortsätter jag längre, vi får se. Till och med det faktum att jag har mycket mindre böcker i mitt hem än innan jag gjorde både rensning av böcker och bokhyllor, dom böcker som står i min enda bokhylla är dom jag älskar allra mest, dom som jag vill se varje dag, dom böcker jag vill minnas att jag läst, dom böcker som är mina vänner på ett sätt. Det här inlägget är en ren hyllning till biblioteket, som gör mitt köpstopp så mycket enklare, nästan till en form av njutning.

Jag vaknade upp till

Jag sov när dom meddelade att Mario Vargas Llosa har fått årets nobelpris, så stort intresse har jag för omvärlden just nu, lever mest i en egen liten bubbla. Jag kan däremot säga att jag har läst honom, inte på samma sätt som när Doris Lessing fick det, henne hade jag läst det mesta av, men en eller två böcker har jag faktiskt läst och tyckt om. Men jag känner ändå inte att jag är så intresserad av att upptäcka så mycket mer av denna man, inte just nu i alla fall. Är fortfarande besviken på att Oates inte fick det i år igen och tills dess hon får det, eller någon annan av min tre kandidater så kommer det vara en besvikelse varje år.