Kanske rubriken blir för tråkig om jag bara säger HEJ igen

Ja så var det dags för ännu ett försök att rycka upp den här smått döda blogg från sina sista ryckningar. Jag vill verkligen att den ska få tillbaka sitt liv. Tidpunkten att komma tillbaka till boklivet sammanfaller ju med att jag faktiskt på nästan ett år har börjat läsa böcker, börjat längta böcker igen. Reservationslistan på biblioteket har fått liv igen, bokhögen vid sängen har blivit en hög igen. Därför så är det nog en bra tid att börja blogga igen. Det har varit ett år, med två riktigt små barn, en make som pendlat 20 mil med tåg varje dag, det har varit trötta kvällar och rätt ofta sjuka barn. Har helt enkelt haft en underbart, smått jobbig tid och böcker har jag jag mest saknat med ett dåligt samvete i botten. Men nu så har hösten visat sitt regn, sina blöta vackra löv, sin klara luft och en mamma som släppts ut på grön bete bland teologiska kurser och böcker, jag är faktiskt i ett fantastiskt läge i mitt liv just nu. Jag har vid hela 35 års ålder kommit fram till vad jag ska bli som stor, jag har hittat hem och präst kallet bultar i mitt hjärta. Så därför har jag nu på något sätt haft orken att släppa in böckerna igen, maken är hemma med dom små och jag kan fritt gå runt bland böckerna i magasinet på universitetsbiblioteket och bara njuta. Den bok som väntar på mig på kvällen, eller vid lunchen är just nu Amos Ozs LANTLIGA SCENER, en smått fantastiskt novellsamling som får min hud att nästan rysa av läs lycka, jag är verkligen djupt betagen av den Ozs sätt att skriva, hans självklara språk och hans hantering av det smått existensiella i tillvaron, han ser det lilla i det stora. Han är verkligen värd att lägga lästid på. Så nu öppnar jag officiellt upp den här bokbloggen igen. Välkomna.

Kanske vi ska ta tag i den här bloggen igen

Smyger till mig lite skrivtid, har både hunnit börja sakna blogg och läsandet sedan jag skrev här sist, kanske är det så att den värsta bebisbubblan har börjat spricka. Lillebror är inte så liten längre, i alla fall så känns det så för mig och storebror har vant sig vid att vara just storebror. När det kommer till läsandet så har jag väl inte gjort så många framsteg, men jag har i alla fall läst årets första bok och för mig med minimal lästid så var det stort. Och det visade sig också vara en riktigt bra bok FRÄMMANDE JORD av Jhumpa Lahiri. Åtta noveller som belyser hur det är att leva som en indisk invandrarfamilj i USA och dessa noveller växte fram så starkt och med ett gnistrande språk som grund och ett gehör för det lilla, så lämnade denna novellsamling mig med en önskan om att läsa mer av allt som kan få mig känna så här för läsningen. Så mitt motto detta år blir att verkligen välja ut böcker med omsorg, att det jag hinner läsa ska vara stor litteratur.

Nästan två månader senare

Som jag nästan anade så skulle den här bloggen få lida av att en ny liten människa trädde in i min tillvaro, för jag har inte läst en enda bok, inte en enda rad. Jag tror aldrig jag varit så uppslukad av livet som jag är nu, om jag ska vara helt ärlig så är jag bara mamma just nu, i alla fall är det så det känns. Maken var ledig i sex veckor vilket var så skönt, för att hinna vänja sig vid allt det nya. Nu har jag varit själv med mina småttingar i några dagar och jag måste erkänna att jag övar tålamod hela dagarna, för här är det två viljor som drar åt olika håll hela tiden och jag undrar för mig själv om jag klarar detta så kan jag nog klara allt. Kanske är det därför jag tagit ett beslut under dom här veckorna som förvånat mig, men som känns helt rätt, jag blir inte bibliotikarie utan tar upp mina präststudier igen till hösten. Men som det är nu så är jag som sagt mamma, till dom mest underbara tröttande varelser, men som jag är så tacksam för. Så vad det blir av den här bloggen får jag se, kanske blir det mer om livet än om böcker just nu, jag hinner inte ens sakna dom.

Nu är jag äntligen mamma till två

underbara söner, i torsdags eftermiddag föddes den mest perfekta och underbara lilla Simon. Nu ska jag bara försöka njuta av dom två små jag har här hemma, men vem vet jag kanske hinner läsa lite emellan. Men just nu befinner jag mig i just mamma - bebis bubblan och där är jag trött men lycklig.

Det går snabbt

att bli fast i ännu en Jo Nesbo deckare, PANSARHJÄRTA är då inget undantag. Jag kan konstatera att jag och Harry Hole fungerar väldigt bra ihop.

Den här bloggen befinner sig i en form av koma

Ja det blir inte så mycket skrivande på den här bloggen just nu, och inte beror det på att jag inte läser, utan mer på att hela jag är i något form av väntande läge. På tisdag är det precis tre veckor kvar innan bebisen i magen är beräknad och hela jag är inne i en bubbla, jag känner efter, tänker och längtar. Så när jag väl befinner mig framför datorn så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, jag läser böcker jag gärna skulle skriva om, men jag har som ingen riktig skrivork just nu. Så jag vet faktiskt inte hur mycket det kommer bli skrivet på ett tag, jag kommer absolut inte lägga ned denna blogg, jag bara låter den gå på lite sparlåga ett tag, men fortsätter att läsa era bloggar, det tröttnar jag inte på.

En av årets bästa böcker

Det här är en bok som jag kommer att vara tacksam för att den kom i min väg, den här boken gör mig lycklig när jag läser, jag känner att jag på något sätt växer när jag tar del av Murakamis tankar om löpning, skrivande, livet, ensamheten och tidens gång. Haruki Murakami är en av mina favorit författare så jag visste att boken säkert skulle vara bra, men den här boken är en riktig pärla, så här personlig har han nog aldrig varit tidigare. Skulle bara önska att man gav ut lite mer av hans böcker på svenska, dom kommer alldeles för sällan.

En sådan bok som VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING, passar min sinnesstämning just nu, bebisen i magen är fixerad, jag har gått 35 veckor och nu börjar väntan på när den lilla ska välja att titta ut, mindes från förra gången att dom här veckorna var speciella, man känner efter hela tiden, jag vill helst att den håller sig i magen så länge som det går, men som sagt man vet inte, det är som att leva i det okända, där förlossningstankar följer en på dagarna och en stegrande bebislängtan. Vem är det som finns där i min mage. Så böcker är inte riktigt vad jag går och tänker på just nu.