Nu får denna blogg ett nytt hem.

Jag vill bara meddela er som fortfarande läser eller kollar in den här mer eller mindre utdöende bloggen att jag ändrar adress till http://lenatjern.wordpress.com/
För att jag vill börja om igen med att skriva, men på ett annat sätt och det krävdes en ny blogg adress. Så nu vet ni vart ni finner mig.

Det här med Knausgård

Så var han utläst, i alla fall den första delen av MIN KAMP, och vad tyckte jag. Jag anser att denna man är ett geni, det var något med att läsa varje ord, att anfallas av känslor, av att beträda någons innersta värld, där det smutsiga även blandas med det fina, men mest det smutsiga, det som vi andra gömmer där inne i oss, det som bara är ord som talas med vår innersta röst. Ett samtal som oftast bara förs med oss själva. Jag kan inte låta bli att jämföra han med Proust, både försöker ta sig in i livets vardaglighet på mikronivå, att försöka urskilja liv, att fånga liv. Jag kan inget annat säga än att Del 2 snart ska börja läsas. Jag började försiktigt med Siri Hustvedsts bok SOMMAREN UTAN MÄN och hoppas att denna ska vara så bra som VAD JAG ÄLSKADE, men anar att den boken nog är svår att komma i närheten av.

Så ser min läsvardag ut, den andra vardagen handlar om skola, lag mat, vara med barn, natta barn, plocka undan och plocka undan, oroa mig lite för inskolningen som börjar nästa vecka, börja förbereda mig för antagningskonferensen och hinna pusta ut då och då.

Det här med att förändras

Ibland kommer jag på mig med att inse att saker och ting har förändrats, att livet skapar nya bäckar, nya spår. Det är en sådan tid nu, där tiden går obönhörligt framåt och jag försöker hinna med. Just nu lever jag i något slags limboland, är hemma med barn, försöker plugga samtidigt och om några veckor så ska på något sätt hela min framtid avgöras. Förresten hemma med barn är jag inte så länge till, föräldraledigheten som på något sätt pågått i 3 års tid är på väg mot ett slut. Simon min lilla bebis, minstingen ska börja på dagis, då är båda mina barn en del av dagislivet med hämtning och lämning och jag är plötsligt bara Lena på dagarna igen. Då ska ta itu med mina studier på allvar, och i mitten av mars åker jag till Skellefteå på antagningskonferens, ett helt dygn, med intervjuer och annat och sedan en väntan på ett brev eller telefonsamtal om jag får fortsätta mina präststudier som prästkandidat för Luleå stift, blir det inte ett Ja, ja då vet jag faktiskt inte vart mitt liv ska vandra åt för håll.

Och det där med att läsa, ja det gör jag faktiskt, just nu så går kvällarna åt till Knausgårds MIN KAMP, säkert sist i detta land med att läsa denna. Tycker jag om den, mycket, påminner mig om Prousts På spaning efter den tid som flytt.

Den följande veckan har bestått av

av ett underbart besked, en fantastiskt film, lite Harry Potter, en författarkväll med Maj Gull Axelsson och så har jag hunnit läsa halva Haruki Murakamis 1Q84.

Det underbara beskedet, eller rent av det fantastiska är att min make har fått jobb här i Umeå, i stället för att pendla 20 mil med tåg varje dag, så finns han runt hörnet. Kan inte säga vad det betyder för den här lilla familjen, mer än allt just nu. Kan också säga att första året som Bottniabanan har gått så har det emellanåt varit rena katastrofen. Så vi har firat.

Sedan måste jag bara rekommendera filmen JANE EYRE, tala om en film så spände samma strängar i mig som boken gjorde, hur Janes suggestiva mörker gör henne till en hjältinna av en speciell sort, en som ser på livet, med livets ögon. Jag var helt trollbunden av denna film, ville inte att den skulle ta slut och så var det med boken också.

I veckan kom också den första smset från biblioteket om att en av mina reserverade böcker fanns att hämta Murakamis 1Q84, vad jag tycker om den är fortfarande svårt att säga, den är inte riktigt lika direkt som hans tidigare böcker, där man mer eller mindre slungats in i hans speciella värld och där jag velat stanna länge, jag älskar verkligen den här mannens fantasivärldar, hans sätt att skriva, att se på människor och livets kanske innersta mening, han gör mig till en bokslukare. Så vi får se vad jag har att säga när jag läst ut den, för släppa den kan jag inte, den känns bara lite tunn i kanterna än så länge, men det kan ju bero på att det är en triologi. Boken får följa med mig på lunchen, återigen fast i bokvärldens "ta alla chanser att läsa", det känns som jag håller på att landa igen. Utan böcker är jag inte riktigt mig själv känner jag. Nu får vi se vad den här veckan har att erbjuda.

Idag ska jag göra något som jag knappt minns när jag gjorde senast.

Jag ska gå på bio och se den senaste filmatiseringen av JANE EYRE, jag ser fram några timmars kostymdrama av bästa sort, men mest ser jag fram emot och sjunka ned i bions mörker och glömma yttervärlden. Jag som verkligen har älskat att gå på bio har inte satt min fot i en sådan sedan barnen kom, men idag börjar jag om. Sedan har jag svårt att tro att man kan föra över denna fantastiska bok till filmduken, jag minns med en sådan skärpa hur det var att läsa denna bok första gången, det var en läsupplevelse utöver det vanliga. Så att jag inte har vågat läsa om den igen, men vem vet nu kanske jag vill göra det igen. Så denna soliga lördag så ska jag återigen bli en bio människa, det är stort.

Den här dagen

Började med en tappad röst, läste Mulle Meck för storebror när han satt på pottan, hittade en fem timmar spotifylista med bara Ryan Adams låtar, städade igenom hemmet, hann börja på Paul Austers OSYNLIG. Och nu ska jag i väg och plöja kurslitteratur, en fantastisk rolig sådan.

Kanske rubriken blir för tråkig om jag bara säger HEJ igen

Ja så var det dags för ännu ett försök att rycka upp den här smått döda blogg från sina sista ryckningar. Jag vill verkligen att den ska få tillbaka sitt liv. Tidpunkten att komma tillbaka till boklivet sammanfaller ju med att jag faktiskt på nästan ett år har börjat läsa böcker, börjat längta böcker igen. Reservationslistan på biblioteket har fått liv igen, bokhögen vid sängen har blivit en hög igen. Därför så är det nog en bra tid att börja blogga igen. Det har varit ett år, med två riktigt små barn, en make som pendlat 20 mil med tåg varje dag, det har varit trötta kvällar och rätt ofta sjuka barn. Har helt enkelt haft en underbart, smått jobbig tid och böcker har jag jag mest saknat med ett dåligt samvete i botten. Men nu så har hösten visat sitt regn, sina blöta vackra löv, sin klara luft och en mamma som släppts ut på grön bete bland teologiska kurser och böcker, jag är faktiskt i ett fantastiskt läge i mitt liv just nu. Jag har vid hela 35 års ålder kommit fram till vad jag ska bli som stor, jag har hittat hem och präst kallet bultar i mitt hjärta. Så därför har jag nu på något sätt haft orken att släppa in böckerna igen, maken är hemma med dom små och jag kan fritt gå runt bland böckerna i magasinet på universitetsbiblioteket och bara njuta. Den bok som väntar på mig på kvällen, eller vid lunchen är just nu Amos Ozs LANTLIGA SCENER, en smått fantastiskt novellsamling som får min hud att nästan rysa av läs lycka, jag är verkligen djupt betagen av den Ozs sätt att skriva, hans självklara språk och hans hantering av det smått existensiella i tillvaron, han ser det lilla i det stora. Han är verkligen värd att lägga lästid på. Så nu öppnar jag officiellt upp den här bokbloggen igen. Välkomna.